Jag tänker inte sitta vara en bitterfitta nu hela kvällen men jag måste få ur mig dethär, på ett eller annat sätt för annars kommer det sitta och gnaga i min hjärna hela natten.

Det finns ingen man kan lite på nästan, det känns förjävligt. Olyckligtvis så har jag förändrats väldigt mycket sen ca ett år sen. Jag blev kär för första gången och han vad förjävlig mot mig, han gjorde allt för att göra mig ledsen. Han träffade en punkt som nästan förstörde mig. Som har gjort mig till den jag är idag, försiktig, rädd & har svårt för att lita på folk. Jag har svårast med kärleken, det finns gott med killar... det är inte det jag menar. Men jag har inte varit kär sen dess, för att jag inte vågar låta det hända igen. Jag känner ett tvång om att jag måste vara riktigt säker på att han är en bra kille. Men det lär ta ett tag innan den känslan kommer och det suger, jag tänker fan som en jävla 30 åring. Jag vill vara som dom flesta andra 13 åringar och kunna bli kär lätt som en plätt och inte ta allt så seriöst. Kärlek inte är allt, man kan inte leva utan vänskap. Därför är det skit hårt att veta att en av dom få personerna som jag kan säga "jag älskar dig" till och som jag har polat med i flera år nu dag in och dag ut, vad den sagt till folk och planerat för att göra mig ledsen av ren avensjuka. Jag hatar dethär, jag önskar att alla bara kunde tänka på vad det egentligen betyder för folk man sårar, det kan ta livet av en. Do it your way but be nice...