Idag för åtta år sedan var det world trade center som krashade. Vi pratade om det idag på engelskan, Och jag var gråtfärdig nästan hela lektionen, så jäkla hemskt. Alla på planet ringde sina föräldrar, barn, fruar & män för att säga hejdå och att de älskar varandra. Tänk dig dendär tjejen vars mamma inte svarade? Kul för mamman att veta att dottern ringde bara några sekunder innan dotterns död. Gråtandes, rädd och med ångest. 

Tänk dig en mamma, sitter hemma och ser detta på nyheterna och oroar sig över att det är sin man och sina två barn. Sitter och gråter och bara väntar på att telefon ska ringa. Den ringer och hon hör mannens röst. 
mamma: ÅH DU LEVER, TACK GODE GUD!! HUR ÄR DET? ÄR DU OSKADD?
mannen: jag sitter på planet & det är kapat så jag tänkte ringa och säga farväl, jag älskar dig gunbritt... *gråter... KRASH
 

en del människor ville hellre dö på detta sätt, dom visste ju endå att dom skulle dö inom någon minut.



tänk brandmännen, vilka hjältar de är som räddade människorna som låg under rasmassorna. Det var cirka 300 brandmänn som avled i World trade center. Förstå att vara dom, dom hade inga val.